Jag hade ju lovat mig själv att inte reagera så här. Att jag skulle vara lugn och inte sitta här med fuktiga handflator och en stor klump av ångest i magen. Fan. Har inte gjort något vettigt alls idag – och klockan närmar sig 11.00! Ska hela dagen vara så här? Väntar och väntar. Lyssnar på steg som närmar sig – är det min tur nu?
Idag blir alla inkallade till chefen för ”ett enskilt samtal” där ens framtid här på arbetsplatsen avgörs. Vad kommer sägas? Vad bör jag fråga om? Tänk om jag börjar lipa? Tankarna snurrar! Försöker höra mig för och desperat leta information – men utan någon större framgång. Det känns som att vem man än frågar så säger de olika! Det gör mig galen! Så enormt jobbigt att sitta här och vänta. Jag vet ju på sätt och vis vad samtalet kommer att leda till…men ändå.
Jag är säker på att det kommer att gå bra för dig, även om du är en av dem som får gå. Jag lovar.
Tack, det var snällt sagt! Jag försöker ta åt mig allt pepp jag får…
Jag är också säker på detta….vilket du vet. Tror att de förlorar mer än vad du gör om du får sluta där. Faktist. KRAM!
Du är så snäll gumman!