Heart Skipped A Beat

Trampar vatten

…och tycks aldrig komma över ytan eller röra mig framåt. Jag är så oerhört less på att känna så här. Att varje dag handlar om att överleva…inte att leva. Så trött och så uppgiven. Då och då tänds (tack och lov) små gnistor men hur ska jag göra för att hålla dem kvar och förvandla dem till flammor? Känner inte riktigt igen mig själv.

Jag har haft ”dystra” perioder förut i livet – som de flesta antar jag – men då har jag mot alla odds letat upp saker som lyfter sinnet. Nu är det svårare. Tidigare har jag till exempel besökt konstmuseer eller lyckats skrapa ihop lite energi och gått någon inspirerande kurs. Nu går ju inte det pg a corona och mager plånbok. Fuck.

Vill absolut inte säga att tillvaron saknar guldkorn – familjen och kärleken lindrar tack och lov. Försöker läsa mer böcker och har upptäckt att fotografering roar mig mer än vad jag tidigare trott…och det är ju bra antar jag. Vill bara så gärna hitta någon sorts glöd inom mig. Ha självförtroende och känna tillförsikt. Väcka min drivkraft nyfikenheten till liv. Känner mig otålig och så så trött.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *