Vad är väl en bal på slottet…

…den kan ju vara trist och tråkig och alldeles, alldeles underbar! Jag fick precis ett mail som meddelade att festivalpassen till årets upplaga av Way Out West är slutsålda. En månad i förväg! Det måste ju vara ett rekord för den festivalen. Endagarsbiljetter finns visst men…man hade ju velat gå båda dagarna…det hade man. Usch. Jag får väl försöka förtränga att jag missar festivalen och hålla tummarna för att jag har jobb och råd att gå nästa år.

Mulet

Helt utan förvarning anfaller sorgen mig och jag tappar andan. Kommer det någonsin att kännas lättare? Jag hoppas verkligen det! Det är så svårt att veta vad man ska göra med alla känslor och all saknad som rasar inom en! För mig brukar musik vara en tillflykt – både när jag är glad och när jag inte mår så bra. På sistone har Mein Herz Brennt med Rammstein fått fungera som min gråtlåt. Texten passar inte alls överens med mina känslor men det känns skönt att lyssna på ilsken musik! Det låter kanske konstigt men så är det.

Inte som jag tänkt det…

När det svider i magen och ångesten nafsar en i hälarna så hjälper det inte att dricka kaffe, vända på dygnet och sitta inne och sura. Trots att jag vet detta så blir det ofta så här ändå… Jag hade planer för den här dagen men det blev inget av dem. Skit också. Tanken var att jag skulle ge mig ut på sta´n för att leta efter en riktigt bra sport-bh, låna om en bok på högskolebiblioteket och för att köpa tulpaner. Igår kände jag faktiskt en mild entusiasm inför detta men inte idag. Istället för att trampa omkring utomhus så sitter jag här framför datorn, grubblar, brygger ännu en kopp kaffe och väntar på att tvättmaskinen ska bli klar. Inte som jag tänkt mig dagen alltså. Fast å andra sidan… nu slipper jag ju hetstvätta efter jobbet i veckan och jag har faktiskt (trots ångest och depp) börjat nosa på min magisteruppsats igen. Jag hoppas att jag mår bättre imorgon och tar mig ut. Kanske en stilla promenad tillsammans med min nya fina kamera? Vi får väl se…

Har inte glömt bort bloggen men…

Jag har inte slutat blogga…bara blivit segare. Luften är tung att andas just nu och orden räcker inte till. Skulle egentligen behöva skriva av mig men det här är fel forum. Det känns som om all skit händer på en gång och därför måste jag nog hushålla med krafterna.

Kaos

Jag önskar att jag kunde pausa livet ibland så att jag fick andas och hämta kraft. Tyvärr så är det ju en omöjlighet och tillvaron fortsätter att suga musten ur en. Det händer för mycket just nu och skallen är fylld med alldeles för många funderingar. Längtar efter att få känna mig trygg och försöker hoppas att allt ska vända snaart. Att positiva händelser ska få mig i någorlunda balans och jaga bort ångesten som verkar ha bosatt sig i mig.

If I ever feel better…I´ll let you know

Det känns som om någon sitter på mitt bröst…en tyngd som inte vill lätta. Idag är en dålig dag och det mulna vädret muntrar inte direkt upp mig. Försöker lyssna på bra musik men det hjälper inte mycket. Suck. För många tankar som trängs i mitt huvud och för mycket att oroa sig för. Hatar att inte kunna påverka och försöker hitta ork till det som jag faktiskt kan göra något åt.  Läser Aftonbladet och får veta att de misstänker att en ny laserman härjar i Malmö och jag känner hur jag ryser. Inte nu igen! Minns hur det var på 90-talet. Ny laserman och Sverigedemokraterna i riksdagen – sammanträffande?

Jag får liksom ingen ordning

Försöker stänga av alla tankar som snurrar runt i mitt huvud och fokusera på det jag har framför mig här och nu men det går inte så bra. För många distraktioner, för mycket som stressar.

Idag slutade tre personer på mitt jobb eftersom deras uppsägningstid nu gått ut. Det känns så himla märkligt och jag blir sorgsen trots att det faktiskt är många som slutat sedan i våras (tänker att jag borde vara van nu). Jag önskar så att jag kunde få känna lite trygghet…men här på min arbetsplats är det omöjligt eftersom marken gungar hela tiden. Rykten, tissel och tassel, oro osv. Försöker jobba på så gott jag kan men det är så svårt – trots att min avdelning verkar vara nästan den enda som har mycket att göra. 

Jag vet att det är meningslöst att grubbla men jag kan inte låta bli. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att gaska upp mig och jag antar att jobbsituationen kanske skulle ha känts mindre jobbig om livet i övrigt hade varit lite…lättare. Längtar efter älsklingens varma famn…vill stanna där tills allt ordnat sig.

Mörker och uppgivenhet

Jag känner mig tom och lätt illamående. Besviken och nedstämd. Kämpar för att inte ”måla fan på väggen” men det är sannerligen inte lätt. I morse vaknade vi i ett Sverige som blivit ännu lite kallare och det lär inte bli bättre. Fyra år till av ”själv är bäste dräng” och ”sköt dig själv och skit i andra”!! Ett främlingsfientligt parti har blivit inröstat i riksdagen och ett nynazistiskt parti har fått mandat i en kommun här i Västra Götaland.. Det gör mig förbannad och gråtfärdig.