Befinner mig återigen (eller fortfarande?) i en lässvacka men har lyckats läsa ut en bok iallafall. Den här gången blev det Onda flickor av Alex Marwood, en (av många) hyllvärmare här hemma.
Alex Marwood är en pseudonym för den brittiska författaren och journalisten Serena Mackesy som bland annat skriver krönikor för The Independent. Onda flickor är hennes första kriminalroman och den fick fina recensioner när den kom ut 2013. Sedan dess har det getts ut sammanlagt två böcker med svensk översättning: Granne med döden och Den mörkaste hemligheten. Hennes senaste roman heter The Poison Garden och finns, vad jag vet, inte på svenska ännu.
Handling/Text från bokens baksida:
”Sommaren 1986 dömdes två unga flickor till fängelse för mord.
Tjugofem år senare rapporterar journalisten Kirsty Lindsay om en rad mycket obehagliga attacker på unga kvinnor. Hennes efterforskningar leder henne till städaren Amber Gordon.
Så träffas Kirsty och Amber på nytt, för första gången sedan den där svarta dagen då de var barn. De blir snabbt medvetna om den stora fara de befinner sig i. Och med nya identiteter – och familjer – att skydda är de beredda att göra vad som helst för att bevara sin hemlighet.”
Omdöme/Tankar:
Jag har funderat en hel del på vad jag tycker om den här boken och har lite svårt att formulera mig. Onda flickor är, enligt mig, lite seg till att börja med men den har ju uppenbarligen något som fick mig att läsa ut den. Marwood beskriver småstadsmiljön och de olika karaktärerna på ett skickligt sätt. Kanske var det det som fångade mig?
Kärnan i berättelsen är ju Kirsty och Amber samt det brott de begick som barn. Boken växlar mellan nutid och dåtid och jag blir väldigt illa berörd när jag läser återblickarna och bävar inför att ta del av exakt hur brottet gick till. En annan tråd (eller vad man nu ska kalla det) i berättelsen är den seriemördare som går lös i den lilla staden och det är denne som är orsaken till att de två kvinnorna återses. Amber bor i staden och Kirsty kommer dit för att, som journalist, skildra morden. Läsaren får även följa Martin, en otäck och milt uttryckt störd stalker. Han får eventuellt lite för mycket utrymme tycker jag.
Sammanfattningsvis – Onda flickor är en spännande bok som till exempel fick mig att reflektera över hur media skildrar personer och händelser. Jag tycker definitivt att den är läsvärd men är inte hänförd direkt. Nyfiken på att veta vad andra tycker om boken? Jag har hittat några recensioner: Annikas litteratur- och kulturblogg, Bokdamen läser och lyssnar samt Lenas böcker och annat.
Utkom: 2013
Originaltitel: The Wicked Girls
Antal sidor: 400
Genre: deckare (enligt förlagets hemsida…vet inte om jag håller med om det)
Där kräftorna sjunger av Delia Owens är definitivt en av de mest omtalade böckerna som gavs ut på den svenska marknaden under 2020. Eftersom jag är en boknörd så försöker jag hålla lite koll på vad som ges ut och jag läser en hel del bokbloggar. Att läsa-listan är lång och blir hela tiden längre kan jag säga.
Jag har lyckats läsa ut ännu en bok – hurra! Betyder det att min läslust börjar komma tillbaka? Hoppas verkligen det! I förra veckan blev jag klar med Queenie av Candice Carty-Williams – en bok jag varit nyfiken på länge.
Jag har älskat att läsa så länge jag kan minnas, det ligger alltid en bok på nattduksbordet och det är skoj att hålla koll på nyutgiven litteratur. Därför känns det trist att min läsning tycks bli mer och mer sporadisk. Det känns även som att jag blivit otåligare och jag vet inte riktigt varför. Jag hoppas innerligt att jag ”hittar tillbaka” till min läshunger. För ett tag sedan läste jag iallafall ut ”Goda grannar” av Mattias Edvardsson – vem vet, den kanske kan kickstarta mitt läsande?
Vad är det som påverkar när man ska välja vilken bok man vill läsa? Det finns sannolikt många svar på det – och jag tror att det t ex kan vara en kombination av personliga preferenser och påverkan från t ex media eller från vänner. ”Silvervägen” är en deckare och har fått ett varmt mottagande så mina förväntningar var ganska så höga när jag gav mig i kast med boken. Som jag nämnt tidigare så finns det en risk med att lyssna för mycket på andras omdömen – det är omöjligt att inte bli påverkad (så är det för mig iallafall). Var ”Silvervägen” så bra som alla sagt? Ja, läs vidare i texten så får ni se.
Jag minns inte riktigt hur jag fick nys om ”Förlåten” av Agnes Lidbeck (kanske tack vare en recension?) men jag fick vänta länge innan jag fick den. Reservationskön var lång på biblioteket så vilken tur att boken inte är så tjock. Att den är/var så eftertraktad höjer ju onekligen förväntningarna.
Jag tycker att det kan vara lite läskigt att ta itu med en bok som blivit riktigt tokhyllad. Det är så lätt att smittas av förväntningarna och bli styrd i sina tankar. ”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson har – milt uttryckt – blivit höjd till skyarna. Innan jag började läsa den här boken så tvekade jag lite – dels pg a hyllningarna men även pg a att den är skriven på fri vers. Skulle jag klara av det? Det är ett helt nytt sätt för mig att läsa (eller nytt och nytt…jag har ju läst dikter men…). Åh, vad glad jag är att jag inte lyssnade på mina farhågor!!
Jag insåg för ett tag sedan att jag inte läst någon deckare/thriller på väldigt länge – så varför inte hugga tag i en? Valet föll på ”Bara ett barn” av Malin Persson Giolito. Jag har varit nyfiken på hennes böcker länge och det här blev alltså min första bok av henne.
Ombyte förnöjer! Nu kände jag att det var dags att ta en paus bland feelgood-litteraturen och att återvända till en favoritgenre – skräck.