Ett av mina nyårslöften var (är?) att ha påbörjat och läst ut minst tre böcker under 2013. Det kan tyckas som väldigt lite men det är bättre att ha ett lite snällare löfte än ett som känns övermäktigt. Jag har varit en bokentusiast i hela mitt liv men under de senaste åren har min lästlust falnat rejält. Min ambition är att försöka väcka den till liv igen.

Nu har jag läst ut årets första bok och det var alltså “Askungar” av Kristina Ohlsson. Det är hennes debutroman och den första i serien om Fredrika Bergman och hennes kollegor. Resterande böcker heter (i ordningsföljd): “Tusenskönor”, “Änglavakter”, “Paradisoffer” och “Davidsstjärnor”.

Handling:
“En liten flicka försvinner från ett x2000-tåg som just rullat in på Centralen i Stockholm. Flickans pappa blir snabbt misstänkt och alla resurser läggs på att lokalisera honom.
I en annan del av Sverige lever en ung kvinna gömd, rädd för att en dag återfinnas av mannen som hon först trodde var den prins och befriare som hon sedan barnsben väntat på. Hon vet bättre än någon annan varför flickan är försvunnen, och än en gång förbereder hon sig för flykt.

Polisutredningen leds av den legendariske kommissarien Alex Recht. Vid hans sida finns den ivrige kriminalinspektören Peder Rydh. Och inte minst den civilanställda utredaren Fredrika Bergman, hon som skulle bli violinist men istället hamnade inom polisen och som tvingas kämpa i motvind när hon vill leda bort utredningen från det spår man först slagit in på.

Samtidigt växer fallet och kantas av utstuderad ondska. Utredningsgruppen måste snabbt komma upp i gärningsmannens tempo innan ytterligare liv går förlorade. Hur mycket tid har de egentligen på sig innan han gör sitt nästa drag? Och vem är kvinnan som likt en skugga figurerar i utredningens utkant? Är det henne man måste finna för att få den sista pusselbiten att falla på plats?”

Tankar/Omdöme:
Det här är en riktigt bra deckare och jag vill definitivt läsa resterande böcker om Fredrika Bergman! “Askungar” är välskriven och växlar skickligt mellan utredare, mördare samt medbrottslingar. Jag tycker att Ohlsson lyckats hålla kvar spänningen hela tiden och jag inbillar mig att handlingen är trovärdig (för det mesta iaf). Det var länge sedan jag sträckläste en bok och “Askungar” ger (som sagt) mersmak.