Jag har precis läst Marcus Birros senaste krönika och känner hur jag får en klump i halsen. Han skriver så vackert om hur han längtar efter sin lilla dotter (som nyligen fötts) och det slår mig att man får läsa om mäns barnlängtan alldeles för sällan! Eller är det bara jag som missat något? Läs Birros artikel här.
