Jag läste ut “Stål” för ungefär en vecka sedan och har medvetet väntat med att skriva om den här. Det är en  mäktig bok (syftar inte på sidantalet utan på handlingen) och jag har behövt smälta den lite.

Silvia Avallone är bosatt i italienska Bologna och är verksam som performanceartist och poet. “Stål” är hennes debutroman och den väckte stor uppmärksamhet i hemlandet när den kom ut. Boken har blivit en bästsäljare i bl a Frankrike, Italien och  Nederländerna. “Stål” har nominerats till Italiens finaste litterära pris, Premio Strega.

Handling/Text från bokens baksida:
”  De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell.
Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida.”

Omdöme/Tankar:
Åh, det finns så mycket att känna och tänka om den här boken! “Stål” är verkligen en bok som passar för en bokcirkel! Jag tänker inte trötta ut er med alla funderingar jag har utan ska försöka begränsa mig. Det här är en väldigt bra bok tycker jag men det finns några saker som skaver lite.

Vi börjar med berömmet. Jag är väldigt förtjust i språket och miljöskildringarna gör att det känns som om man är på plats i bostadskomplexet, på stranden, i stålverket och i flickornas hem. Avallone låter oss möta en rad olika människor och det är en hård miljö som de vistas i. Beskrivningarna av fattigdomen, hettan och det hårde arbetet på stålverket känns nästan fysisk. Jag grips av Anna och Francescas vänskap och engageras av eländet som finns omkring dem. “Stål” är en bok som kommer att finnas i mina tankar ett bra tag.

Så vad är det då som skaver? Som gör mig lite fundersam? Ja, jag störde mig faktiskt på att en så stor del av boken är så fokuserad på flickornas kroppar, deras förhållande till dem och framförallt männens besatthet. Det finns säkert en bakomliggande mening med skildringarna men tja…jag tycker att det blev lite för mycket av det. Jag förstår att boken vill skildra hur det är att varken vara barn eller en vuxen kvinna, hur Anna och Francesca märker att de kan använda sin skönhet till att få som de vill osv. men det är tydligt ändå…

Jag gjorde misstaget och började läsa om vad andra skrivit om “Stål”. Även om jag kanske inte instämmer i varenda mening jag läst så känner jag att andra satt ord på vad jag tänker om boken på ett bättre sätt än vad jag kan (orkar?) . Om ni vill läsa recensioner så kan jag tipsa om t ex: DN, Feministbiblioteket, Kulturbloggen, Annika Koldenius, Bokism och Bokstugan.