John Ajvide Lindqvists fjärde bok ”Lilla stjärna” är en obehaglig, blodig och välskriven bok om utanförskap och längtan efter kärlek. Inledningen är olycksbådande och ger oss en hint om vad som komma skall, eller rättare sagt att slutet på berättelsen kommer att bli våldsamt. Detta skapar en speciell stämning och gör handlingen ännu mer otäck. Jag läste någonstans att det finns planer på att filmatisera ”Lilla stjärna” och tjaa…gillar man splatter och massor med blod så gillar man nog filmen. För mig räcker det med de bilder som målas upp i mitt huvud när jag läser boken.
”Lilla stjärna” handlar om flickorna Theres och Theresa som föds ungefär samtidigt men som har helt olika utgångspunkter och helt olika uppväxter. Theres lämnas som nyfödd att dö i skogen men hittas av den avdankade Svensktoppsstjärnan Lennart. Han upptäcker snart att hon är udda samt att hon är oerhört musikalisk och ser henne som en ny chans till berömmelse. Lennart låter henne växa upp i sin källare – gömd och totalt avskärmad från omvärlden. Theresa föds på Österyds BB och växer upp i en ganska så vanlig familj. Hennes tillvaro präglas alltmer av utanförskap och hon är en mycket ensam tjej. Så småningom upptäcker hon att hon tycker om att skriva och Internet ger henne i viss mån den gemenskap som hon saknar i vardagen. Theres och Theresa träffas när de är fjorton år och en märklig vänskap uppstår dem emellan. Tillsammans sätter de igång en serie händelser som får ett våldsamt slut.
Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok (även om jag tyckte att vissa avsnitt var lite väl ”kladdiga”) och jag gillade den mer än ”Människohamn”. En av anledningarna till att jag föredrar ”Lilla stjärna” är att det övernaturliga är nedtonat och att igenkänningsfaktorn är högre här. Skildringen av de utstötta tjejerna, av skolvärlden och av den gemenskap som kan hittas på Internet gör att handlingen blir ännu mer skrämmande. Vad händer om ett antal människor (med utanförskap som gemensam nämnare) förenas och bestämmer sig för att göra något åt sin situation? I den här boken får vi veta det – även om det naturligtvis är rejält tillskruvat. Det jag gillar mest med John Ajvide Lindqvists böcker är hans personbeskrivningar och hans förmåga att måla upp skräckscenarier i det vardagliga. Jag tycker nästan att ”Lilla stjärna” blir extra otäck eftersom den handlar om barn. I boken drivs idoldyrkan till sin spets och folkkära fenomen som Idol samt Allsång på Skansen attackeras. Det kittlar fantasin och känns som otippade inslag i en skräckbok (eller kanske inte det där om idoldyrkan men…). Vissa menar att boken har tydliga drag av människoförakt och jag vet inte om jag håller med om det eller ej. Det tål att tänkas på.
Det finns så mycket att skriva om den här boken känner jag! Det här inlägget har redan blivit långt och för att inte trötta ut er alltför mycket så tipsar jag om följande bloggar (som också recenserat ”Lilla stjärna”): Bokhora, Finpop, Boktoka, Marias bokliv och Fiktiviteter.