Ombyte förnöjer! Nu kände jag att det var dags att ta en paus bland feelgood-litteraturen och att återvända till en favoritgenre – skräck.
John Ajvide Lindqvist är en av Sveriges största inom genren (kanske den mest kända?) och han har skrivit ett flertal noveller och romaner. Några exempel är ”Låt den rätte komma in”, ”Människohamn”, ”Lilla stjärna”, ”Pappersväggar” och ”Hanteringen av odöda”. Under hösten 2018 kommer hans film ”Gräns” ha biopremiär.
I ”Våran hud, vårat blod…” finns ett antal skräcknoveller och däribland titelberättelsen. Den nominerades till British Fantasy Award för bästa novell och författaren själv har sagt att han anser att den är det otäckaste han skrivit. Boken avslutas med kortromanen Tjärven som tidigare endast funnits tillgänglig som e-bok, samt ett nyskrivet efterord. Ett flertal av berättelserna har tidigare varit publicerade i brittiska och amerikanska antologier och det här är första gången som de presenteras på originalspråk.
Handling/Text från bokens baksida:
”Våran hud, vårat blod, våra ben är en samling skräckberättelser som utspelar sig i ett samtida Sverige precis utanför vårt synfält.
Ett barn står natt efter natt i Finlandsfärjans för och spejar ut mot havet, väntar på något. En långtradarchaufför med en blodig hemlighet plockar upp en liftare med misstänkt lite bagage. En kvinna gifter in sig i en rik familj som betalat ett högt pris för sin framgång. En hel by bär skuld för det som en gång hände med Aylin. Nu börjar hennes hår dyka upp igen.”
Omdöme/Tankar:
Jag har läst flera av John Ajvide Lindqvist böcker och alltid tyckt om hans språk – det gör jag när det gäller ”Våran hud, vårat blod…” också.
Det är första gången jag läser en novellsamling och jag upptäcker, till min glädje, att jag gillar det. Dock funderar jag på om alla noveller var lika bra i den här boken? Jag tror inte det…i vissa finns det något som stör mig men jag kan inte riktigt förklara varför. De är lite ojämna tycker jag. Och en annan sak – det vore intressant att veta varför är en ganska så stor andel av kvinnorna i novellerna är gravida. Är det ett klassiskt grepp inom skräcklitteratur? Jag gillar att han blandar in svensk folktro.
”Våran hud, vårat blod” avslutas med kortromanen Tjärven och den är bra men jag tycker nog att den kunde ha kapats lite. Om jag måste välja ut två noveller att puffa lite extra för så blir det ”Speciella omständigheter” och eventuellt titelberättelsen. Rent generellt så är jag lite besviken – Lindqvist har skrivit bättre böcker (även om den här absolut inte är dålig).
Är ni nyfikna på vad andra tycker om boken? Några av de som skrivit om den är dessa: GP, Litteraturmagazinet och Tentakelmonster.
Utkom: 2016
Antal sidor: 336
Genre: Skräck