De mörka molnen på himlen fick mig att lämna solglasögonen hemma, något som jag fick ångra senare. Väl i Göteborg stressade jag nämligen omkring i Nordstan för att hitta ett par billiga solglasögon innan jag begav mig till Slottsskogen (hmm…det hade gått snabbare om jag inte envisats med att vilja ha pilotglasögon). Nåväl. Efter en ostadig början blev vädret allt bättre och trots lera på festivalområdet blev det en härlig dag. Fredagen var den dag som jag sett framemot mest eftersom spelschemat innehöll flera av mina personliga favoriter.

Klockan fyra så var det äntligen dags! Jag hade enorma förväntningar inför Ane Bruns spelning och jag blev inte besviken. Hennes säregna sångröst, förmåga att äga scenen och låtskatt gör mig salig. Störst jubel fick hitlåten Do You Remember från senaste albumet men jag blev mest berörd av hyllningen till Molde.

First Aid Kit hade festivalens största publik dittills så det var uppenbarligen ett lyckat drag att ge dem Way Out Wests största scen. Man skulle kunna tro att deras musik passar bäst för mindre scener men jag tycker att det funkar bra här också. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur unga och begåvade dessa systrar är. Deras album Lion´s Roar var tydligen det som sålde bäst i Bengans festivaltält och jag var en av dem som föll för frestelsen. First Aid Kits cover på Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song är minst lika vacker som originalet.

Wilco uppträdde på festivalens näst största scen Azalea och jag kan nog hålla med de som menar att bandet passar bättre på en mindre scen. Musiken hade förmodligen kommit mer till sin rätt i en liten lokal men det var ändå en väldigt trivsam spelning.

Fredagen var nog den mest hektiska dagen för min del för direkt efter Wilco var det dags att tränga sig fram till Flamingo-scenen där Feist skulle ha sitt framträdande. Det här var också en spelning som jag hade skyhöga förväntningar på. På skiva är hennes musik rättså lågmäld men det är den inte på scen. Inte den här gången i alla fall. Med sig på scen har hon kör, orkester samt en skylt med budskapet Free Pussy Riot (ett budskap till det ryska rättsväsendet). Feist var väldigt energisk och såg ut att trivas där uppe. Konserten avslutades med en underbar duett tillsammans med sångaren i Wilco. Det var absolut en bra spelning men tyvärr så berörde den inte så mycket som jag hade väntat mig att den skulle göra.

Även Bon Iver drog storpublik och jag insåg att jag faktiskt inte förstått hur stor denna artist är. En recensent har skrivit att hans lågmälda musik inte borde passa den breda publiken och inte vet jag om det stämmer men det är helt uppenbart att vi är många som älskar det vi hör från Azalea den här fredagen. Ibland är det så vackert att det nästan blir övermäktigt och att döma av kommentarerna på Facebook så är jag inte ensam om att tycka att det var en underbar spelning. Jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att se Bon Iver live igen!!

Fredagen avslutades med Blur och dem skulle jag kunna skriva mycket om. Jag minns när de var ett nytt band på 90-talet och hur de och band som Oasis skapade den s k brit pop-vågen. Då skulle man antingen gilla Blur eller Oasis, något som känns enbart fånigt idag. Spelningen på Way Out West är exklusiv och kunde ev. ses som en uppvärmning inför avslutningen av OS, där de var en av akterna som uppträdde (eller ja…inte p å själva avslutningen men i anslutning till den kan man säga). Låtlistan bjöd på både nytt material och hits som Parklife, The Universal och Girls & Boys. Jag har aldrig sett dem live förut men det kändes som om Damon Albarn gav järnet och om det var hans energi, de bra låtarna eller ren nostalgi som fick publikhavet att koka tål att funderas på.